Politik för pensioner, bostäder, skatter, vård, skuldsättning, familj och investeringar behandlas ofta var för sig. Men de är delar av samma fråga: hur resurser, tillgångar, risker och skyldigheter flyttas mellan generationer.

Swarm utgår därför inte från ett motsatspar mellan unga och gamla. Samhället är ett livscykelsystem. Människor är nettomottagare i början av livet, ofta nettobidragare under stora delar av arbetslivet och åter mer beroende av gemensamma system under senare delar av livet.

Problemet uppstår när en generation systematiskt förbättrar sina egna villkor genom att minska nästa generations handlingsutrymme.

Varje generation får använda, förändra och förbättra det samhälle den ärver — men inte systematiskt finansiera sin egen trygghet och konsumtion genom att minska nästa generations handlingsutrymme.

Nästa generation ska inte bara ärva skulder och pensionslöften. Den ska också ärva fungerande institutioner, infrastruktur, kunskap, natur och rimliga möjligheter att bygga ett eget liv.

Generationsrättvisa handlar därför inte om att varje generation ska få exakt samma utfall. Det handlar om att ingen generation får externalisera oproportionerliga och långvariga kostnader på dem som kommer efter.

Varje större reform och varje statsbudget bör prövas mot ett generationsbokslut.

Frågan är:

Blir Sverige materiellt och institutionellt rikare eller fattigare för dem som kommer efter oss?

Generationsbokslutet ska minst omfatta följande dimensioner:

1. Finansiella tillgångar och skulder

• statsskuld,
• pensionsåtaganden,
• offentliga finansiella tillgångar,
• framtida skattebaser och långsiktiga åtaganden.

2. Fysiskt kapital

• vägar,
• järnväg,
• vatten och avlopp,
• elnät,
• skolor,
• vårdinfrastruktur,
• bostadsbestånd,
• civil beredskap,
• underhållsskuld.

3. Humankapital

• utbildning,
• folkhälsa,
• barns uppväxtvillkor,
• forskning,
• kompetensförsörjning,
• arbetsförmåga.

4. Naturkapital

• klimatpåverkan,
• biologisk mångfald,
• mark,
• vatten,
• naturresurser,
• långsiktig resiliens.

5. Institutionellt kapital

• fungerande myndigheter,
• rättsstat,
• demokratisk legitimitet,
• social tillit,
• försvarsförmåga,
• statens och kommunernas genomförandekapacitet.

6. Privat generationsfördelning

• bostadsförmögenheter,
• kapitalägande,
• arv,
• skuldsättning,
• tillgång till knappa resurser och livschanser.

Finansiell skuld är bara en del av generationsbalansen.

Att låna till en investering som skapar långvarig kapacitet kan vara mer generationsrättvist än att undvika skuld genom att låta infrastruktur och institutioner förfalla.

En järnväg, ett elnät eller ett VA-system som används i många decennier kan legitimt finansieras över tid om nyttan också sträcker sig över tid.

Omvänt kan en formellt balanserad budget dölja stora framtida kostnader om underhåll, utbildning, försvar eller naturkapital försummas.

Skuld är inte automatiskt generationsorättvisa. Konsumtion av framtidens handlingsutrymme är generationsorättvisa.

Pensioner är en del av generationskontraktet, inte ett separat moraliskt undantag.

Framtidens pensionärer konsumerar framtidens produktion. Pensionssystemet måste därför långsiktigt förhålla sig till bland annat:

• livslängd,
• produktivitet,
• arbetskraftsdeltagande,
• försörjningskvot,
• kapitalavkastning,
• framtida skattebas.

Ingen generation kan garanteras exakt samma materiella villkor om de underliggande förutsättningarna förändras.

Samtidigt ska människor kunna planera sina liv. Förändringar av pensionsvillkor ska därför så långt möjligt vara gradvisa, förutsebara och främst påverka framtida intjäning och framtida regler snarare än retroaktivt urholka redan intjänade rättigheter.

Kontinuitet utan stagnation.

Stora generationsskillnader kan skapas utan att någon enskild individ handlat fel.

Värdet på bostäder och mark påverkas av bland annat:

• samhällsinvesteringar,
• planregler,
• räntor,
• skattesystem,
• befolkning,
• bostadsutbud,
• infrastruktur och geografisk knapphet.

En person kan därför legitimt äga och ha investerat i en bostad samtidigt som en yngre generation möter ett strukturellt sämre inträde på samma marknad.

Generationspolitiken ska inte utgå från skuld mellan åldersgrupper. Den ska identifiera institutioner som systematiskt gör framtida inträde dyrare eller mindre möjligt.

Ingen generation har automatisk rätt till ett garanterat realt tillgångspris på bekostnad av nästa generations möjlighet att få tillgång till bostad, mark eller kapital.

Barn ska aldrig reduceras till framtida skattebetalare.

Men ett samhälle där människor som vill ha barn systematiskt avstår därför att boende, ekonomi, arbetstid, omsorg eller trygghet gör familjelivet orimligt svårt har ett systemproblem.

Utgifter för barn och unga ska därför inte automatiskt betraktas som konsumtion. Förskola, utbildning, barnhälsa och fungerande familjevillkor bygger framtida humankapital och samhällskapacitet.

Generationskontraktet ska alltid ställa båda frågorna:

1. Vilken trygghet är äldre människor berättigade till?
2. Vilka villkor lämnar vi åt dem som ska bära samhället efter oss?

Det är legitimt att människor vill lämna tillgångar till sina barn.

Men om bostad, kapital, mark och andra knappa tillgångar koncentreras så mycket att födelse i allt högre grad avgör människors framtida ekonomiska och politiska handlingsutrymme uppstår ett maktproblem.

Swarm utgår därför inte från att arv i sig är fel eller att en viss skatt är det självklara instrumentet.

Principen är:

Ett samhälle ska tolerera skillnader mellan generationer och familjer, men inte låta nedärvd tillgång till knappa tillgångar bli den huvudsakliga mekanismen för människors framtida handlingsutrymme.

Vilka instrument som är lämpliga ska prövas mot maktteorin, konfliktdoktrinen och besluts- och granskningsramen.

Vid större reformer och budgetbeslut ska följande frågor besvaras:

1. Vilka generationer får nyttan?
2. Vilka generationer bär kostnaden?
3. Är kostnaden finansiell, fysisk, ekologisk, institutionell eller privat?
4. Skapar beslutet en tillgång eller endast konsumtion?
5. Hur länge består nyttan respektive kostnaden?
6. Finns en dold underhålls- eller skuldpost som skjuts framåt?
7. Förändras framtida generationers möjlighet till bostad, utbildning, arbete, familjebildning eller ägande?
8. Är redan intjänade rättigheter respektive framtida förväntningar tydligt åtskilda?
9. Skapas eller förstärks nedärvd maktkoncentration?
10. Skulle vi acceptera samma regel om vi själva tillhörde den generation som får bära kostnaden?

Generationskontraktet kompletterar:

• 12-besluts-och-granskningsram.md, som avgör hur reformer granskas och testas,
• 12a-konfliktdoktrin.md, som hanterar legitima mål som kolliderar,
• 12b-maktteori.md, som analyserar beroende, maktkoncentration, exit, ansvar och motmakt.

Tillsammans skapar de fyra lager:

1. vilka värden som inte får behandlas som fria optimeringsvariabler,
2. hur legitima värdekonflikter hanteras,
3. hur makt och beroende analyseras,
4. hur kostnader och tillgångar fördelas över tid och generationer.

Empirin används därefter för att välja de mekanismer som bäst uppfyller dessa krav.