Systemisk meliorism analyserar system, incitament, institutioner och utfall. Men system är inte neutrala. De formas, försvaras och förändras av aktörer med olika förmåga att sätta regler, blockera förändring, flytta kostnader och behålla vinster.

Ett system kan därför fungera dåligt för många och samtidigt fungera precis som en mäktig aktör önskar.

Makt måste därför analyseras uttryckligen, inte bara som ett möjligt systemfel.

Makt är förmågan att påverka andra människors handlingsutrymme utan motsvarande beroende av deras samtycke.

Skillnader i inkomst, ägande, kompetens eller inflytande är inte automatiskt politiska problem. De blir maktproblem när de ger en aktör varaktig förmåga att bestämma villkor för andra som dessa andra i praktiken har svårt att säga nej till.

Det centrala är därför inte enbart hur resurser är fördelade, utan vad resurserna gör möjligt.

Koncentrerade resurser blir ett politiskt problem när de omvandlas till varaktig makt över andra, inte enbart därför att de är ojämnt fördelade.

Makt kan uppstå i flera sfärer samtidigt:

• statlig och rättslig makt: möjlighet att lagstifta, beskatta, övervaka, tillåta, förbjuda eller använda tvång;
• marknads- och ägarmakt: kontroll över kapital, mark, bostäder, produktionsmedel eller strategiska tillgångar;
• arbetsgivarmakt: möjlighet att sätta villkor när arbetstagaren saknar realistiska alternativ;
• plattformsmakt: kontroll över tillgång till kunder, publik, data, identitet, kommunikation eller teknisk standard;
• infrastrukturell makt: kontroll över nät, betalningar, logistik, energi eller annan nödvändig infrastruktur;
• informations- och agendamakt: förmåga att bestämma vad andra ser, vilka frågor som behandlas, vilka fakta som är tillgängliga och vilka alternativ som framstår som möjliga;
• organisationsmakt: starka professioner, fack, branschorganisationer, myndigheter eller andra institutioner kan både skydda människor och skapa barriärer för outsiders;
• intergenerationell makt: ägande, skulder, regler eller miljökostnader kan överföras mellan generationer på sätt som låser framtida människors handlingsutrymme.

Ingen maktform är legitim eller illegitim enbart på grund av vem som innehar den. Frågan är hur makten kan kontrolleras, ifrågasättas och ersättas.

Reell frihet kräver mer än frånvaro av formellt tvång. En människa är mindre fri när hon saknar realistiska alternativ.

En arbetstagare med flera möjliga arbetsgivare kan säga nej på ett annat sätt än en arbetstagare där en arbetsgivare dominerar orten. En kund som kan flytta sin data kan säga nej till en plattform. En kommun med öppna standarder kan säga nej till en leverantör. En medborgare med rätt till domstolsprövning kan säga nej till myndigheten.

Därför är konkurrens, portabilitet, interoperabilitet, yrkesvalidering, bostadsutbud, rättssäker överprövning, organisationsfrihet och öppna standarder också maktpolitik.

Swarms grundregel för koncentrerad makt är:

Exit där det går. Ansvar där exit inte går. Motmakt där relationen annars förblir strukturellt asymmetrisk.

Exit

Där realistiska alternativ kan skapas ska politiken minska beroenden och byteskostnader.

Exempel:

• konkurrens och nyetablering;
• data- och tjänsteportabilitet;
• interoperabilitet och öppna standarder;
• personbundna rättigheter som kan följa individen mellan arbetsgivare och system;
• flera utbildnings-, bostads- och försörjningsvägar;
• möjlighet att lämna organisationer och plattformar utan orimlig förlust.

Ansvar

Vissa maktfunktioner kan eller bör inte dupliceras. Staten, rättsväsendet, elnät, vattenförsörjning och annan samhällskritisk infrastruktur kräver då tydligt ansvar i stället för artificiell konkurrens.

Det kräver exempelvis:

• offentlig insyn;
• rättslig kontroll och överprövning;
• tydliga mandat;
• mätbart ansvar;
• oberoende tillsyn;
• möjlighet att avsätta eller byta ledning och styrning;
• skydd mot godtycke och korruption.

Motmakt

När en individ eller liten aktör inte rimligen kan förhandla jämbördigt kan kollektiv eller institutionell motmakt behövas.

Exempel:

• facklig förhandling mot stark arbetsgivarmakt;
• konkurrensmyndighet mot monopol;
• domstolar och fri press mot statlig makt;
• konsumentskydd mot informations- och avtalsasymmetri;
• gemensam offentlig upphandling mot leverantörsinlåsning;
• europeisk reglering när nationell nivå är för liten för globala aktörer.

Motmakt ska själv vara ansvarig och granskningsbar. Lösningen på oansvarig makt är inte en ny oansvarig makt.

Större reformer ska komplettera den vanliga systemanalysen med följande frågor:

1. Vem sätter villkoren?
2. Vem kan realistiskt säga nej?
3. Vem kan lämna relationen utan orimlig kostnad?
4. Vem äger infrastrukturen eller tillgången som andra är beroende av?
5. Vem får huvuddelen av uppsidan?
6. Vem bär nedsidan och risken?
7. Vem kontrollerar informationen och problemformuleringen?
8. Vem kan blockera en reform även om den är samhällsekonomiskt motiverad?
9. Vilken motmakt, rätt till exit eller ansvarsstruktur finns?
10. Kan dagens maktposition bli permanent eller ärftlig?

En reform är inte maktneutral bara för att den behandlar alla lika i lagtexten.

Marknader är kraftfulla söksystem när aktörer kan etablera sig, konkurrera, byta leverantör och misslyckas utan att hela systemet kollapsar.

När nätverkseffekter, markägande, infrastruktur, reglering, kapitalbehov eller informationsövertag gör marknaden varaktigt okontesterbar uppstår maktproblem.

Politiken ska därför fokusera på faktisk contestability snarare än enbart antalet företag.

En stor aktör är inte automatiskt ett problem. En liten aktör kan samtidigt ha stor makt om motparten saknar alternativ.

Arbetsmarknaden är inte enbart ett byte mellan två likvärdiga parter. Beroende, lokala arbetsmarknader, kompetenslåsningar och ekonomiska marginaler påverkar förhandlingsstyrkan.

Politiken ska därför både:

• göra det lättare att byta jobb, validera kompetens, utbilda om sig och flytta intjänade rättigheter;
• skydda organisationsfrihet och kollektiv förhandling;
• motverka karteller, exploatering och oskäliga beroendeställningar;
• undvika regler som i praktiken gör insiders starka genom att låsa ute nya arbetstagare, företag eller yrkesvägar.

Digitala system kan skapa särskilt stark makt genom kombinationen av nätverkseffekter, data, standarder, identitet, distributionskanaler och algoritmisk kontroll.

Därför är följande maktfrågor, inte bara teknikfrågor:

• interoperabilitet;
• dataportabilitet;
• öppna standarder;
• rätt till export och exit;
• konkurrens mellan plattformar;
• skydd mot klientskanning och generell övervakning;
• offentlig digital suveränitet;
• möjlighet till meningsfull mänsklig överprövning.

Den som äger gränssnittet mellan människor och samhälle kan få makt långt utöver den tjänst som ursprungligen erbjöds.

AI och automation kan ge mycket stora produktivitetsvinster. Men ett samhälle kan bli rikare samtidigt som majoritetens förhandlingsstyrka minskar om ägandet av modeller, datacenter, robotik, kapital och distributionskanaler koncentreras.

Swarms princip är därför:

Produktivitetsvinster som bygger på samhällets kunskap, infrastruktur, institutioner och generationers gemensamma investeringar får inte systematiskt omvandlas till permanent privat maktkoncentration.

Detta är en princip, inte ett förhandsbeslut om instrument.

Möjliga framtida mekanismer kan bland annat vara:

• bredare kapitalägande;
• pensions- eller samhällsfonder;
• personalägande och vinstdelning;
• konkurrenspolitik;
• beskattning av väl definierade monopol-, resurs- eller knapphetsräntor;
• offentlig avkastning när offentlig finansiering skapar privat värde;
• andra modeller som framtida teknik och ekonomi motiverar.

Valet av instrument ska styras av faktisk utveckling, inte av ideologisk förhandsbindning.

Rätten att ge sina barn resurser är en del av privat autonomi. Arv är därför inte automatiskt ett problem som ska neutraliseras.

Men när ägande, mark eller kontroll över företag och infrastruktur koncentreras över generationer kan födelse börja avgöra ekonomisk och politisk makt i sådan grad att demokratisk jämlikhet och reellt handlingsutrymme undergrävs.

Då finns ett legitimt skäl för politiken att ingripa.

Skälet är inte att rikedom i sig är moraliskt fel, utan att varaktig och ärftlig maktkoncentration kan göra andra människors formella frihet praktiskt tom.

Maktteorin utvecklar betydelsen av partiets formulering:

Fri i ditt liv. Stark i det gemensamma. Öppen för framtiden.

Fri i ditt liv betyder inte bara att staten ska lämna individen i fred. Det betyder att människor ska ha reell förmåga att säga nej till staten, arbetsgivaren, monopolisten, plattformen, hyresvärden, organisationen och andra maktcentra.

Stark i det gemensamma betyder att gemensamma institutioner ska kunna skapa motmakt där individen ensam inte kan möta koncentrerad makt på rimliga villkor.

Öppen för framtiden betyder att dagens maktpositioner inte ska tillåtas låsa morgondagens teknik, marknader, institutioner eller generationers valmöjligheter.

Systemisk meliorism ska därför inte bara fråga om ett system fungerar.

Den ska också fråga:

För vem fungerar det, vem kan ändra det och vem har makten att säga nej?