Ett avancerat samhälle behöver mycket ren, säker och konkurrenskraftig energi. Partiet ska vara tekniköppet, inte naivt teknikneutralt.

Kärnkraft, vind, sol, vatten, geotermi, lagring, efterfrågeflexibilitet och framtida tekniker ska bedömas efter bland annat:

• total systemkostnad;
• leveranssäkerhet och effektvärde;
• byggtid och kapitalrisk;
• klimat-/miljöpåverkan;
• mark- och nätbehov;
• beredskap/resiliens;
• lokala konsekvenser och legitimitet.

Staten ska inte förutbestämma en enda vinnarteknik, men får heller inte låtsas att alla produktionsslag har samma systemegenskaper.

Tillstånd ska vara stringenta men snabbare och ge tydligt ja/nej/ändra inom rimlig tid. Snabbare process betyder inte lägre miljö- eller rättssäkerhetskrav.

Koldioxid och andra externaliteter ska i ökande grad bära sina samhällskostnader när detta kan göras effektivt och mätbart. Det kan minska behovet av detaljreglering om exakt teknik.

Klimatprissättning ska inte göras fördelningsblind. Höga transport-/energikostnader kan träffa landsbygd och låginkomsthushåll hårdare när alternativ saknas. Prissättning bör därför kombineras med exempelvis skatteväxling, återföring eller investeringar i realistiska alternativ så att incitamentet består utan att politiken blir regressiv.

Klimatpolitik omfattar både utsläppsminskning och anpassning.

Klimatinterventioner

Forskning på kontroversiella tekniker, inklusive koldioxidinfångning och vissa klimatinterventioner/geoengineering, ska kunna ske under tydliga etiska och internationella ramar. Forskning är inte samma sak som storskalig användning.

Storskalig klimatintervention ska ha mycket hög bevis-, styrnings- och internationell legitimitetströskel. Detta är inte en kampanjprofilfråga innan kunskapsläget motiverar den.

Miljöpolitik ska inte utgå från att naturligt alltid är ofarligt eller syntetiskt alltid farligt.

Genmodifiering, CRISPR, precisionsjäsning och nya jordbrukstekniker ska bedömas efter:

• faktisk och möjlig ekologisk påverkan;
• vetenskaplig osäkerhet;
• reversibilitet;
• spridnings-/systemrisk;
• nytta och alternativ;
• möjlighet till uppföljning.

Försiktighet ska stå i proportion till möjlig skada och irreversibilitet, inte till hur främmande tekniken känns. Biologisk mångfald och djurvälfärd ska skyddas.

Detta är fortsatt ett av de mest underutvecklade politikområdena och ska prioriteras i nästa programvarv. Här möts:

• matberedskap och självförsörjningsförmåga;
• konkurrenskraft och generationsväxling;
• markägande och brukanderätt;
• biologisk mångfald;
• klimat, vatten och jordhälsa;
• djurvälfärd;
• skogens flera värden;
• kust-/fiskesamhällen;
• EU:s jordbruks- och fiskepolitik.

Kärnan tills vidare: producenter ska möta tydliga, långsiktiga och tekniköppna regler; miljökostnader ska inte externaliseras gratis; beredskap och levande landsbygd är legitima samhällsvärden.

Målet är fler bostäder där efterfrågan är hög och där infrastruktur, miljö och samhällsnytta gör byggandet rimligt.

Gör det lättare att:

• förtäta;
• bygga på höjden där det passar;
• omvandla lokaler;
• bygga nära kollektivtrafik;
• skapa mindre/modulära bostäder;
• standardisera och digitalisera delar av plan-/byggprocessen utan att ta bort rättssäkerhet.

Verkligt värdefulla kultur-/naturmiljöer och betydande grann-/infrastrukturkonsekvenser får skyddas. Folk vill bo där är ett starkt utbudssignal men inte ensam beslutskriterium.

Hyresmarknaden — mål före mekanism

Tidigare arbetslinje antog gradvis bättre prisbildning. Efter red-team är den presumtionen öppen, eftersom exakt hyresmodell har stora fördelnings-, utbuds- och övergångseffekter.

Kanoniska mål är:

• större bostadsutbud;
• kortare och mer transparent väg till hyresbostad;
• rörlighet;
• rimlig besittningstrygghet;
• nyproduktion som faktiskt blir finansierbar;
• skydd mot chockartade övergångseffekter.

Exakt kombination av hyressättning, köregler, bostadsstöd och nyproduktionsregler ska utredas innan partiet låser sig.

Minska skatter/regler som i onödan låser människor i fel bostad och överväg större vikt på mark-/fastighetsvärde snarare än transaktion när detta kan göras fördelningsmässigt och likviditetsmässigt rimligt.

Detta är ett skatteverktyg, inte en beslutad skattesats.

Landsbygdspolitik får inte vara urban politik med undantag.

Riktning:

• transportrealism: människor ska inte beskattas/regelstyras som om samma kollektivtrafikalternativ finns överallt;
• stark digital och fysisk infrastruktur;
• servicegolv för samhällsnödvändiga funktioner med flexibla former (ombud, mobila tjänster, samlokalisering, digitalt + mänskligt stöd);
• lokalt företagande och enklare generations-/ägarövergångar;
• när stora energi-/naturresursprojekt skapar stora lokala konsekvenser bör en transparent del av nyttan kunna stanna lokalt utan att kommuner får absolut veto över nationell infrastruktur;
• beredskap och lokal produktionskapacitet ska räknas som värde, inte bara dagspris.

Riktade stöd kan vara motiverade när marknaden inte bär kritisk service och effekten kan visas.

Underhåll av existerande infrastruktur prioriteras högt före nya prestigeprojekt. Nya stora projekt ska ha transparent analys av:

• kostnad/nytta;
• klimat;
• robusthet/beredskap;
• regional utveckling;
• kapacitet och nätverkseffekter.

Dessa värden ska redovisas separat snarare än döljas i ett enda skenexakt tal.

Sverige ska samtidigt testa självkörande fordon, drönarlogistik, smart trafikstyrning, elektrifiering och nya transportformer i regulatoriska sandlådor.

Järnväg

Spår, kapacitetstilldelning och trafikledning har tydliga egenskaper av naturligt monopol och kräver stark, långsiktig nationell samordning och ansvar för funktion.

Konkurrens i trafikdrift, underhåll eller andra delar kan finnas där den ger mätbar kvalitet/kostnadsnytta, men organisatorisk splittring får inte göra ansvarskedjan obegriplig. Målet är pålitlig järnväg, inte en ideologiskt bestämd mängd offentligt eller privat utförande.